En helg på London A Cappella Festival

För tredje året i rad arrangerades the London A Cappella Festival med the Swingle Singers som värdar. I år hade festivalen (som huserar på King’s Place i centrala London, nära King’s Cross) dragits ner från 4 till 3 dagar för att vässa upplevelsen, och utan att själva kunna jämföra med tidigare år så var det en mycket stark uppställning som presenterades.

Boxettes
Acappella-världens största fenomen just nu. 5 tjejer med den fenomenala beatboxaren Bellatrix i täten, som med tunga triphop-beats och lip-buzz-bas (hon typ ”pruttar” bas med läpparna -- måste upplevas!) välter vilket hus som helst. Enorm energi på scenen, ivrigt påhejade av publiken som inte behövde många minuter för att vara uppe i varv.

Cadence
Kandensiska Cadences första skiva Frost-Free från 2000 har gått varm i alla år hemma och var när den kom en riktig ögonöppnare för egen del, eftersom den visade på hur mycket mer vokalgruppsmusik kunde vara än bara körsång i mindre ensemble -- speciellt i inspelat format. Nu var det dags att uppleva dem live, och deras jazziga show gjorde ingen besviken!

En reflektion att ta med när jag sjunger själv är att de (liksom flera andra grupper på den här nivån) är duktiga på att byta runt i stämmorna. Visst, de har sin bas Kurt Sampson, men han har också solon, och när han har solo då tar Carl Berger sömlöst över basen. Likadant med deras pantenterade ”vocal trumpet”-ljud (se tidigare medlemmen Dylan Bell förklara hur i denna video) -- det spelar ingen roll vem av tenorerna Ross Lynde eller Aaron Jensen som solar -- det låter exakt likadant! Och ni kan ju föreställa er hur bra soundet blir tillsammans när den färdigheten dras till sin spets…

FORK
Finska FORK lärde jag känna i början av 2007 då de för första gången kom till Stockholm för nattklubbsuppträdande. De är rockstjärnor ut i fingerspetsarna, river av en rockkonsert med extra allt, och hade det inte varit för konserthusets regler hade det varit bomber och rök så långt som möjligt.

Den städade acappella-publiken visste nog inte riktigt först vad de skulle tycka…är de självupptagna rock-divor eller komiska underhållare med självdistans? Efter 4 låtar trillar poletten ner: de balanserar perfekt mellan de båda!

FORK har varit i Stockholm ett antal gånger sedan 2007, och jag kommer fortsätta tjata om när de är här, för det är garanterad publik-nöjdhet på deras framträdanden! (se tidigare bloggpost för video från deras föreställning ”Pink Noise”) De gör covers på allt från Queen till Modern Talking, med attityd, mycket teknologi (ljudteknikern är mer än någonsin den femte medlemmen) och massor av humor. De gör det lätt att tycka om dem.

The Swingle Singers
Senast jag hörde Swingle Singers var för säkert 15 år sedan då de var på besök i Stockholm. Visst, de var väl bra och så, men inget som gjorde något större avtryck. Den uppställning som stod på scenen i lördags (de gick nyligen ner från 8 till 7 medlemmar) var utomjordisk bra! Man får lov att ha höga förväntningar på dessa proffs-grupper, och det är inte alltid de överträffas så mycket som denna gång.

Med en fantastisk förmåga att blenda rösterna rör de sig ledigt mellan jazz, de klassiska Swingles-Bach-arrangemangen och betydligt nyare musikstilar. Både basen Toby och tenoren Kevin Fox (tidigare medlem i Cadence för övrigt) är vassa beatboxare, Oliver Griffiths lyrisk tenor, Sara Brimer kan sjunga ”Nattens Drottning” typ stående på händer, osv osv. Verktygslådan är full och används fantastiskt väl.

Swingle Singers kommer till The Real Vocal Festival i Stockholm 16-19 augusti (vilket jag ska skriva mer om eftersom jag är med och arrangerar) och jag ser redan fram emot att uppleva dem på nytt.

Single Singers
Slutligen måste jag nämna ett kul initiativ som holländskorna Annemarie Homan och Emily May ‘t Hoen drog i gång innan festivalen. De åkte till festivalen utan egen grupp men tyckte det vore kul att sjunga ändå på något sätt. Istället för att det skulle sluta med det avskyvärda sjunga-orepeterat-i-baren-halv-tre-på-morgonen postade de en förfrågan via Facebook och Twitter till festivaldeltagare och skrapade ihop ett gäng den vägen. De som gick med fick noter på fem låtar via Dropbox och sedan var det bara att hoppas att folk repade hemma, för väl i London var det inte många minuter tillsammans innan det var dags för examen på scen.

Det blev till slut en blandning av ett 20-tal fullblodsproffs och amatörer från hela världen som utgjorde the Single Singers, och det blev något av festivalens ”snackis” till slut.

Se den här schysta filmen om projektet:

En fantastisk helg helt enkelt! Och jag måste rekommendera er som aldrig varit på en acappella-festival att åka. Om man tycker om vokalgruppandet som framförande-genre då finns det inget som slår det fokus som blir under en 3-4 dagar lång festival. Konsert-upplevelser staplas på varandra, ofta är det workshops och seminarier för förkovring men störst av allt är ändå att träffa alla makalöst trevliga människor som samlas. Man utvecklas som musiker och kommer hem full av inspiration och energi att lägga på det man håller på med på hemmaplan. Man ska inte räkna med att få så många timmar sömn, men när man kommer hem är det som att de där timmarna man vanligtvis brukar sova inte räknas, för man går som på små moln medan kroppen långsamt anpassar sig till vardagen på nytt.

Snart publiceras datumen för festivalen i London 2013…stay tuned!

Det här inlägget postades i festival. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>